Inte en droppe.

Det har nu gått sex månader sedan jag tog min sista droppe alkohol. Till en början trodde jag att skulle sakna det. Jag menar ett glas rött till en god maträtt eller ett glas port/madeira till en bit choklad. Visst hade det varit gott vid särskilda tillfällen, men saknar det gör jag ytterst sällan.

För vad är det alkoholen ger? Vi dricker det antingen för smak, eller för effekterna det ger. Jag tror att de flesta dricker för en blandning av dessa två. Oavsett orsak så har det effekter på oss. Vi har en tanke om att det vi just då dricker skall ge oss en viss känsla. Kanske är det avslappning, upprymdhet eller något annat. Tyvärr är den känslan vi får inte alltid den förväntade. Alkohol förstärker vårt underliggande humör. Är man innerst inne glad så blir man gladare, även om man just när man börjar dricka inte kände sig så glad. Detsamma gäller om man är arg/svartsjuk innerst inne, tyvärr. Så det är alltid en chansning, när man dricker.

Jag tror att jag nu och tidigare har hittat olika substitut till det alkoholen ger. Tidigare var det varit puckelskidåkning sedan blev det klättring och nu är det landsvägscykling.

För min del ligger alla dessa aktiviteter ganska nära varandrai en aspekt. Alla har de ett element av osäkerhet omkring sig. Jag menar om du spelar fotboll, handboll, golf eller något annat så är det inte troligt att du kan bli allvarligt skadad. Landsvägscykling däremot sker ute i trafiken, och man är alltid utsatt för andra trafikanter. Vid rätt många tillfällen under min vinterpendling så har det funnits tillfällen där jag har fått ordentliga adrenalinpåslag. Särskilt när det har varit isigt och spårigt och bilisterna inte håller ut tillräckligt för att deras omkörningar skall kännas säkra. 

Även om jag inte tycker om detta påslag av adrenalin, så är det väldigt kännbart. Det tillsammans med att jag har tömt kroppen på lite överskottsenergi gör att det ofta infinner sig ett lugn som minskar suget efter andra stimuli.

Jag är dock ingen renodlad adrenalinjunkie.