Kan jag lita på mig själv?

Det som stör mig mest med epilepsin är nog den ständigt närvarande känslan av att inte kunna lite på mig själv. Jag är ändå lyckligt lottad med tanke på den ringa mängd anfall jag har haft. Men tankarna finns där, när jag lägger mig på kvällarna, när jag vaknar på morgonen och som i helgen när min fru var borta på ett möte och jag var ensam med barnen.

När kommer nästa anfall?

Aldrig? Eller kanske när som helst. Vem vet...

Visst att livet är osäkert, men med epilepsi så upplever jag osäkerheten så mycket mer påtaglig.

Jag vet en del saker som jag bör undvika: kaffe, alkohol, stress, hunger, trötthet. Kort och gott allt som kan medföra en belastning för kroppen/knoppen. Min träning gör att jag har svårt med en sista punkt: fysisk utmattning. Träningen får mig att må bra, men kör jag får hårt finns det kanske en ökad risk för anfall.

Hittills har jag bara haft anfall på nätterna, men allt jag gör måste vägas mot de konsekvenser det kan medför. De ena delen är vad händer om jag får en blackout medan jag cyklar, lagar mat osv. Den andra delen av ett nytt anfall påverkar det datum från när jag får köra bil. 

Så hur pass kan jag lita på mig själv? 

 

Inte en droppe.

Det har nu gått sex månader sedan jag tog min sista droppe alkohol. Till en början trodde jag att skulle sakna det. Jag menar ett glas rött till en god maträtt eller ett glas port/madeira till en bit choklad. Visst hade det varit gott vid särskilda tillfällen, men saknar det gör jag ytterst sällan.

För vad är det alkoholen ger? Vi dricker det antingen för smak, eller för effekterna det ger. Jag tror att de flesta dricker för en blandning av dessa två. Oavsett orsak så har det effekter på oss. Vi har en tanke om att det vi just då dricker skall ge oss en viss känsla. Kanske är det avslappning, upprymdhet eller något annat. Tyvärr är den känslan vi får inte alltid den förväntade. Alkohol förstärker vårt underliggande humör. Är man innerst inne glad så blir man gladare, även om man just när man börjar dricka inte kände sig så glad. Detsamma gäller om man är arg/svartsjuk innerst inne, tyvärr. Så det är alltid en chansning, när man dricker.

Jag tror att jag nu och tidigare har hittat olika substitut till det alkoholen ger. Tidigare var det varit puckelskidåkning sedan blev det klättring och nu är det landsvägscykling.

För min del ligger alla dessa aktiviteter ganska nära varandrai en aspekt. Alla har de ett element av osäkerhet omkring sig. Jag menar om du spelar fotboll, handboll, golf eller något annat så är det inte troligt att du kan bli allvarligt skadad. Landsvägscykling däremot sker ute i trafiken, och man är alltid utsatt för andra trafikanter. Vid rätt många tillfällen under min vinterpendling så har det funnits tillfällen där jag har fått ordentliga adrenalinpåslag. Särskilt när det har varit isigt och spårigt och bilisterna inte håller ut tillräckligt för att deras omkörningar skall kännas säkra. 

Även om jag inte tycker om detta påslag av adrenalin, så är det väldigt kännbart. Det tillsammans med att jag har tömt kroppen på lite överskottsenergi gör att det ofta infinner sig ett lugn som minskar suget efter andra stimuli.

Jag är dock ingen renodlad adrenalinjunkie.

Frustrerad.

 Ännu en frustrerande dag.

Barnen ska på sina aktiviteter och frun är trött och jag kan inget göra. 

Känslan av maktlöshet och frustration över att inte kunna hjälpa till med en sådan enkel sak är inte alltid enkel att hantera.